Uppsala tempel
Uppsala tempel var den svenska hednakultens centralhelgedom, och sannolikt belägen i Gamla Uppsala. Templet kan ha rivits någon gång efter 1060. Mycket av det som är känt om templet kommer från Adam av Bremen, och detta har i folkmedvetandet fascinerat och lockat till fantasier. Ännu på 1060-talet, säger Adam, stod det mäktiga templet i Uppsala kvar, trots att Olof Skötkonung planerat att förstöra det redan ett halvsekel tidigare. Det bestod av en helt och hållet förgylld byggnad,säger han, och i den tronade avbilder av de hedniska gudarna.
Adam av Bremens hela text lyder
Detta folk (sveonerna) har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna.
En guldkedja omger templet. Den hänger över husets tak och strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater.
Nära detta tempel står ett mäktigt träd som sträcker ut sina grenar vitt och brett och som alltid är grönt, både vinter och sommar. Ingen vet av vilken art det är. Där finns också en källa, vid vilken hedningarna brukar offra och i vilken man brukar kasta ned en levande människa. Om denna inte återfinns går folkets önskan i uppfyllelse.
Detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska, blixt, vind och regn, samt solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sin fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem.
Oden framställer de som beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter.
De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. I den heliga Ansgars levnadsbeskrivning kan man läsa att de gjort så med kung Erik. De har tilldelat sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar offrar man till Tors bildstod, om ett krig föreslår, till Oden, om ett bröllop ska firas till Frej.
Vart nionde år brukar man dessutom i Uppsala fira en gemensam fest med deltagande folk från alla sveonernas landskap. Ingen har lov att utebli från denna fest. Kungar och folkstammar, alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala, och de som redan har antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande i dessa ceremonier, något som är grymmare än varje annat straff.
Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålls så helig av hedningarna att varje träd anses ha gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och föruttnelse.
De hänger också hundar och hästar jämte människor., och en av de kristna har berättat för mig att han sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. För övrigt sjunger man som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger som är oanständiga och därför bäst bör förtigas.
Ävenså Carl Larsson hade detta imaginära tempel som bakgrund i sin målning Midvinterblot, där han lät Svearna offra sin kung Domalde. Templet framstår där som lite mindre praktfullt än under Göticismens största dagar och Olof Rudbeck d.ä.s föreställning, Carl Larsson lyckas förmedla en trovärdigt realistisk grovhet och skönhet, en byggnad i skandinavisk enkelhet och skönhet, men fortfarande bara fantasi.
Detta Uppsala tempel tycks få behålla denna position, som en produkt av vår föreställning, för man har fortfarande inte hittat lämningarna efter detta tempel, beskrivet av Adam av Bremen. Det finns också en liten hake i Adams historia; han var aldrig där. Hela hans berättelse om Svitjod och svearna baseras på samtal med danske kungen Sven Estridson och de eventuella uppgiftslämnare han träffat vid den danske kungens hov.
Kanske var det mycket objektiva och klart beskrivande personer han slog sig i slang med, men det kan lika gärna ha varit fulla och skrävlande kroghjältar, som liksom idag, tusen år efteråt, berättar den ena sanningen efter den andra, medan åhörarna myser över ölstopen och samlas i en nästan sakral andakt kring hjältar, mod och morske män som ger oss så pass mycket självförtroende att vi vågar vara män och hjältar en en stund innan vi går hem till vår nutid regent som till skillnad från kungarna som valdes vid Mora sten inte låter sig väljas och vräkas utan att behålla villa, segelbåt och barn. Det är detta som möjliggör att i hans berättelse också förekommer hundmänniskor med två huvuden med mera.
Den grund under nuvarande Gamla Uppsala kyrka man funnit kan lika gärna ha varit en tidigare kyrka, eller en hölada. eller ett tempel, det är svårt att säga. Men byggnaden är inte särsklt stor eller skrytsam, en blygsammare inramning än vad Carl Larsson ger oss i sin berömda målning. Med det man idag vet om bloten, svearna och denna tiden antyder att "templet" lika gärna kan varit utomhus i den heliga lunden, eller vid källan.
Vad man däremot hittat kring kungshögarna i Uppsala är långhus, och av ett slag och en storlek som låter oss ana en storhet hos detta folk som är nog så imponerande som vilken skröna från Göticismen som helst, och en nog så god bekräftelse som något att Snorre Sturlassons sagor i stort, kan ses som mer tillförlitliga än man gjorde under de värsta åren av strikt källkritik i Lauritz Weibulls anda, när i princip allt sågades till sagor.
Och det kan tänkas att trägudarna helt enkelt var inrymda i änden på ett av långhusen, eller togs dit när det var blot eller annan högtid. Bara arkeologiska studier kan ge oss mer kött på benen, men i dessa dagar är det inte något som prioriteras i svensk ekonomi. Förmodligen skulle ett tiofallt av dagens antal av arkeologer kunna ge oss svenskar det vi saknar, den historia, som brann upp tillsammans med de medetida dokumenten vid branden av slottet tre kronor i Stockholm. problemet är att arkeologin i Sverige arbetar med så små medel, att man ägnar sig åt vad de själv kallar "titthålsarkeologi".
Förmögna sponsorer som bröderna Rausing har generöst bidragit till utgrävningar, som te.x vid utgrävningarna av Birka, men det är något helt annat än om det ur svenska samhällets rötter utvecklades en folkvilja att utforska vårt ursprung, och denna vetenskap med skattemedel gavs en status som gav frihet och resurser att i ett långsiktigt perspektiv göra vad möjligt för arkologin att gräva ut alla de platser som står på väntelistan, handelsplatsen vid Borgholm för att nämna ett exempel. Men har vi råd att göra som Egypten, Indien och Kambodja? Orkar vi med rika turister som sedan kommer och vill titta på vad vi hittat? Det är ju vårt.
Vi vil hellre leva i vår föreställning, försöka binda ihop sagor och arkeologiska fynd, och ur detta fragmentariska pussel bygga upp en bild av hur allt var och hur det såg ut. Kanske har vi oss själv att skylla, vi har aldrig varit så kulturella här uppe i Norden så att det stör, det mesta av denna nyväckta ådra dog tillsammans med Gustav IIIs blyfyllda sönderskjutna kropp, och vi bryr oss hellre om praktiska ting och enskild rikedom än vårt lands historia. Så länge ingen tafsar på den, och försöker ta oss ur våra föreställningar att vi är störst, bäst och vackrast.
Under tiden rasar tidens tand och medan stadsborna i Köln kämpade med att bygga sin katedral, vilket skulle komma att ta dem över 600 år och kanske 24 generationer, så har vi fiffigt och praktiskt tagit tillvara de manifestationer över framstående män och kvinnor i vårt land och deras kvarlevor. Vi har byggt in runstenar i broar, använt gravhögar som grustäkter och sett kraniet av en våra största pionjärar och vetenskapsmän, (Swedenhielm?) säljas på Sothebys aktion till japanska "yenforskare".
Fornforskaren Richard Dybeck rapporterade redan på 1800-talet att man i Kjula, beläget invid Eriksgatan mellan Eskilstuna och Strängnäs ":utan åtal har under under nämnda tid fått upptagas en grusgop, vilken i vidd säkerligen ej har sin motsvarighet i Sörmland, och det kan tryggt påstås att hon redan slukat 300 bautastenar, gravkullar och stensättningar. Mina upprepade påminnelser mot ofoget hava varit fåfänga." Hur många Kjula det finns i Sverige, hur många gravhögar som ligger i våra villaträdgårdar, och hur många stensättningar som är torpargrunder har vi ingen aning om.
Det finns ingenting som tyder på att dagens mäktiga män, ättlingar till dessa bönder, i större utsträckning är villiga att med skattemedel vårda och bevara kulturskatter som man gjort nere i Europa. Det är för oss nära nog ofattbart hur man kunnat ställa medel till förfogande att bygga upp hela staden Dresden och dess Frauenkirche som blev damm och aska år 1945 efter att engelsmännen provat sina brandbomber i staden.
"I vårt kalla nordiska land hyllar vi hellre livet än för döda stenar och döden. Vi riskerar hellre liv och lem på barrikader för några almar i kungsträdgården än för vår femtusenåriga kultur. Detta skiljer oss från de som idag utkämpar heliga krig för sin tro, eller våra förfäder som för tusen år sedan red ner till Jerusalem för att befria en helig grav."
Möjligen finns en sensmoral i allt detta. kanske var vi inte heller som hedningar särskilt religiösa. Den sanna svenska tempelandan bor inte i byggnaden, den bor i våra kroppar, i ölet och berusningen, i berättelserna och hjältedikten. När vi samlades i Uppsala för att blota var det kanske mindre för att imponeras av ett tempel målat i guld som sken i våra ögon, och mer för att tillsamans känna styrkan i urminnes traditioner, naturen, ölet, sexualiteten och hoppet om god äring, segrar i strid och många barn.
Har du frågor eller kommentarer angående Uppsala tempel?
Sök mer information om Uppsala tempel på Internet:
Google | Altavista | Yahoo | Dmoz | Wikipedia | susning.nu | NE | SAOB | Eniro nyhetssök | Aftonbladet
